Intervju med Hanif Azizi, skyddsombud och områdespolis i Stockholmsförorterna Rinkeby, Tensta, Husby.

Hanif Azizi säger att han tidigt ville göra något för att hjälpa människor. Han gick först en termin på sjuksköterskeskolan, men valde sen polishögskolan.

– Det var flera faktorer som inverkade: omgivningen tyckte jag skulle passa, jag såg en annons som efterlyste sökande med ickesvensk bakgrund och jag tyckte det verkade vara ett händelserikt arbetsliv. Det höjde nog min status: när jag var liten kunde folk säga: ”Jag känner en polis”, och det var lite fint.

Men han hade också mycket funderingar på hur det skulle påverka honom som människa, att vara med om så mycket av samhällets baksidor.

– Hur skulle jag komma att se på världen om jag jobbade som polis?

Vi träffas i polishuset i industriområdet Solna Strand, där korridorerna så här dags på förmiddagen är rätt tomma, poliserna är ute på jobb. Hanif Azizi är avspänd och lätt att prata med. Han berättar om sin uppväxt i Norrköping hos fosterföräldrar tillsammans med brodern. Men han är född i Iran, där föräldrarna var politiskt aktiva.

– De var bl a med och störtade shahen och skickade barnen utomlands till kontakter för att vi skulle få en lugn uppväxt. Jag är alltså ett ensamkommande flyktingbarn. Det är ju en drastisk sak att lämna sina barn för att arbeta politiskt, och något jag förstås funderat mycket på.

Han är mycket fäst vid fosterföräldrarna och förklarar att det är de som är riktiga mamma och pappa nu, men han har kontakt med sin biologiska mor någon gång per år.

– Jag är tvåspråkig, och talar persiska med östgötsk brytning, säger han och skrattar.

Han växte upp i ett stabilt område.

– Olika människor träffades och barn från mer eller mindre rika hem gick i skolan eller sportade tillsammans. Man fick en känsla för samhället och kände sig inte som en looser. Det är ett grundfel, att samla utsatta människor på samma ställe.

Som i de områden där han numera arbetar. I exempelvis Tensta har 87 procent av invånarna utländsk bakgrund, var tredje vuxen max grundskola och andelen förvärvsarbetande är 55 procent – mot 78 procent för Stockholm som helhet.

– Här har uppkommit det man kallar parallellsamhälle, med informella ledare, t ex de unga kriminella män som drar runt i centrum. Polisens makt är tillfällig, när vi åker därifrån är deras ordning återställd.

Trångboddheten är stor, ibland bor flera familjer i en lägenhet, berättar han, och ingen vet nog riktigt hur många invånarna egentligen är. Han betonar att de allra flesta är hederliga och sliter för att få mat på bordet. Han beskriver ett samhälle där männen dominerar.

– De hänger i centrum , sitter på caféer och klubbar och spelar kort. Kvinnor skyndar förbi efter att ha gjort ärenden. Att de skulle träffas ute och kanske klä sig lättsinnigt, finns inte. De får glåpord efter sig. Kanske träffas kvinnor hemma hos varandra? De har inte samma plats i det offentliga rummet, det är överhopat av män.

Hans intresse för integrationsfrågor har funnits länge.

– När jag växte upp tänkte jag inte på mig själv som utlänning. Men när jag utbildade mig var jag en av få där man genast kunde se att jag inte har svensk bakgrund. Man väntade sig att jag skulle ha synpunkter på frågor om integration och jag har ju aldrig kunnat hålla käften…

När Hanif Azizi blev klar ville han jobba i utsatta förorter och fungera som brobyggare, hellre än i vanliga områden med mängdbrott som stölder. Det har han gjort i sju år nu. De har ca 300-500 personer som livnär sig på kriminalitet att hantera i Järva, merparten unga män med utländsk bakgrund. De säljer droger, stjäl, gör affärer. De lokala butiksägarna är hårt drabbade.

– De råkar ut för skadegörelse, stölder, en sten genom skyltfönstret eller utpressning för att bli lämnade i fred. Det kan vara farligt för dem att säga till de kriminella, ringa hem till föräldrarna och klaga eller anmäla till oss. Man kan säga att en maffia tagit över på vissa håll.

De här personerna rör sig fritt?

– Ibland sitter de inne en period, eller får böter, men de är så pass unga att samhället inte vill ha dem i fängelse längre tider. De är mellan ca 16 och 21 år. De ges nya chanser. Att plocka bort yrkeskriminella från ett område är inte så enkelt som det låter, tillägger han.

– Det är lätt att tänka så, men de bor där. För att något ska hända på sikt måste insatser göras för att få dem på andra tankar. När de sitter inne tar nya förmågor över tomrummet som uppstår.

Det som hjälper direkt är bl a fler poliser på gatorna.

– Vi har fått mer resurser, men vi behöver vara många fler om det ska bli ett normalt samhälle där den svenska lagen gäller. Vi är ca 40-60 i yttre tjänst på Järvafältet, att vara närvarande 24 timmar om dygnet går inte. Men ordning och reda är en förutsättning för att göra något ytterligare, dvs vända utvecklingen så att det här blir vanliga samhällen där folk t ex vågar vittna. Och då krävs stora insatser.

Vad gör du en vanlig dag?

– Vi samlas på stationen för att höra vad som hänt sen sist. Ibland får vi särskilda uppdrag, t ex att medverka vid en husrannsakan eller besöka något torg där det varit oroligt. Syns vi flyttar de brottsaktiva på sig.

Polisen blir oftast mycket väl mottagen, säger han. Näringsidkarna vill att de ska visa sig mycket oftare.

– De yrkeskriminella däremot hatar oss och gör vad de kan för att jaga bort oss. De skriker, försöker skapa en dålig stämning och i värsta fall upplopp, kastar sten, mm.

Ett 60-tal fall av kastning av sten och andra föremål i norra Stockholm anmäldes under 2016 i polisens system för tillbud och arbetsskador.

– De finns ett stort mörkertal. Många gånger väljer vi att inte rapportera då det har blivit så pass vanligt. Jag skulle säga att siffran egentligen är mycket större.

Har du själv blivit träffad av sten?
– Inte jag, men kollegor. De som kastar står ofta i grupp en bit bort och slänger när vi vänder ryggen till. Självklart blir vi rädda, man får adrenalinpåslag. Man tänker; hur ska vi hantera det här, springa efter eller bulla upp med mer resurser? Ibland får vi låta bli att ingripa, för vi är för få. Det är svårt att gripa någon för vi ser sällan vem det är som kastat.

Han beskriver en rytm där det är lugnt på mornarna, eftersom många är arbetslösa och inte går upp tidigt. Farligast är det på eftermiddagen då narkotikaförsäljningen drar igång och lockar köpare från hela staden.

När är jobbet kul?

– Det går upp och ner. När man t ex återlämnat stöldgods till någon som blir mycket glad att få tillbaka sina saker, det är en obeskrivlig känsla, mer värt än lönen… Den kan man leva på ett halvår. Eller dagen då vi lyckades ta tre rånare, då svävade man på moln. Känslan är obeskrivlig.

Men han beskriver också frustration. När polisen inte kan ingripa för att de är för få. Eller när de äntligen tagit någon kriminell som inte får något straff, utan snabbt är ute igen och kan fortsätta. Eller när uppbackning eller uppskattning uteblir.

Att polisen ibland får avstå från att agera underminerar dessutom polisens auktoritet. Det kan göra att folk inte tycker att det är lönt att anmäla och att känslan sprids bland kriminella att det är fritt fram.

– Sedan är ju den låga lönen en källa till frustration. Jag har jobbat sju år som polis och kommer inte upp till 28 000. Jag tror många yngre tänker: ”Jag är kvar ett tag till, sedan gör jag något som lönar sig bättre.” För de äldre poliserna var detta en otänkbar hållning, de gick in i yrket för att vara kvar till pension.

Hanif Azizi tillägger att han knappast tror han kommer att pensioneras som polis. Det finns möjligheter som lönar sig bättre och är mindre riskfyllda, som utredare i någon myndighet eller jobb med säkerhetsfrågor i företag. Personalomsättningen är hög och som polis står man inte ut mer än ett par år i yttre tjänst i dessa områden, bedömer han.

– Man måste brinna för frågorna för att ta jobb här ute.

Sen tillkommer rättsväsendets syn på polisen.

– Det anses att vi får räkna med stenkastning om vi arbetar i ett område där sånt är vanligt. Det visar en ny dom, där en kollega som fått flaskor och stenar kastade efter sig i Tensta nekades ersättning för kränkning. Som polis i brottsdrabbat område ska man alltså skylla sig själv om man inte lyckas skydda sig.

Polisens mycket omtalade omorganisation har spätt på problem som redan fanns, menar han.

– Den har påverkat negativt, eftersom en del välfungerande grupper slagits sönder och specialkunskapen som fanns där har skingrats. Nya grupper har satts ihop som inte utgått från verkliga behov, utan från någon modell av hur det borde vara. Ett led av beslutsfattare har också tagits bort, vilket gjort en del chefer överhopade med uppgifter.

Tanken att polisen skulle komma närmare medborgarna har inte förverkligats, vad han märkt. I området har exempelvis närpolisstationer stängts. Och utredningsresultaten har försämrats.

– Det som blivit bättre är bl a IT-stödet.

Hur har han då påverkats av sitt yrkesval – det han tänkte på inför utbildningen? Hanif Azizi funderar en stund.

– Jag har blivit lite mer bitter och cynisk och har inte lika många goda förhoppningar längre. Som polis måste man nog lära sig att glädjas åt små bra saker man kan göra och inte gå ner sig i de stora problemen. Förut trodde jag att jag kunde bidra till att ändra samhället. Nu inser jag vilken liten roll man har, att det är naivt att tro att en enkel polis kan det. Däremot har jag lärt mig mycket och utvecklats som människa.

Han är mycket oroad av utvecklingen i utanförskapsområden som Tensta, Rinkeby och Husby.

– Det senaste är att mord blivit så pass mycket vanligare. När jag började här var det sällsynt. Jag känner mycket för de hederliga människor som kämpar för sin existens här. Det sker även grova stölder mot till exempel telecombutiker, kriminella som backar in en bil i butikerna och tar det de kommer över. Sådant hamnar ofta under mediernas radar, eftersom så mycket annat inträffar. Oron sprider sig, jag vet fältassistenter som skulle vilja ha skyddsvästar.

Politikerna tar inte polisens kris och de svåra följder den medför för människors trygghet på allvar, anser han.

– Lagen gäller inte lika för alla, vi har luckor överallt, vi är alldeles för få. Rikspolischefen har blivit syndabock. Men det känns som att regeringen kommer billigt undan sitt ansvar. Han och kollegorna har ändå mycket på gång.

– Vi ska bl a inleda samarbete med SFI, Svenska för invandrare, kontakta rektorerna, mm. Det finns ett spindelnät av goda krafter här ute som kämpar för förbättringar.

Hanif Azizi
Gör: Områdespolis i Stockholmsförorterna Rinkeby, Tensta, Husby.
Ålder: 35 år.
Bor: Solna.
Familj: Sambo.
Fritidsintresse: Friluftsliv.

//Du&jobbet, Eva Berlin