Välkommen till slottet”, står det i mejlet från Allan Carlsson. Världsnaturfonden WWF:s svenska högkvarter ligger i Ulriksdals slott i Solna. Jag blir mottagen i ett rum med gyllenläderstapeter, en exotisk miljö på sitt sätt. Allan Carlssons uppdrag är bl a att skydda djur från utrotning och motverka den illegala jakten och kommersen. Hans titlar varierar: i Kina är han pandaexpert, i Afrika noshörningsexpert osv, eller Senior consultant adviser för WWF.

Uppgiften är bjudande: I början på 1900-talet fanns som exempel tio miljoner elefanter i Afrika. Nu återstår en halv miljon, det skjuts en var kvart. Bergsgorillorna hotar att dödas för att bli exklusiv ”bushmeat”, det finns 880. Det återstår ca 20 000 noshörningar. Jakten har exploderat på senare år och vakterna i Afrikas nationalparker riskerar sina liv.

Själv läste jag nyligen på Expressens webb om män som hoppar upp på en skjuten noshörning med motorsåg, sågar av hornen och lämnar den till en plågsam död. En kort text som jagar mig.
Hur klarar du insikten om allt som är där, undrar jag. Allan Carlsson, som har ett lugnt och vänligt sätt, säger:
– Det är makabert. Man blir fruktansvärt upprörd. Det är stora ekonomiska intressen inblandade och sega processer att göra något. Det som ger hopp är att vi har modeller som kan fungera. Men ibland rullar depressionen in.

Han har en bakgrund som docent i naturvårdsbiologi vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, och kom till WWF och slottet för ca 15 år sedan.
– Det var roligt med forskningen, men så blev det organisationsförändringar. Det brukar ju höra ihop när det kommer nya chefer som vill sätta sitt avtryck. Det kändes som att vi gick in i en återvändsgränd med allt organisationsarbete och jag vill att jobbet fungerar. Jag blev erbjuden anställning på WWF, som jag tidigare hade gjort några uppdrag för. Jag har aldrig ångrat att jag tog den.

Han har kvar kontakten med universitetet och har bl a tagit med sig studenter ut på sina resor. Allan Carlsson säger att glädjen i arbetet överväger, trots alla dystra fakta och svårigheter.
– Jag har en passion för detta. När han började fick han i uppdrag att bredda portföljen och hitta fler bra projekt åt WWF, som då hade mest fokus på Sydamerika och regnskogen.
– Vi satte igång verksamheter i Afrika, för att rädda de stora djuren, Madagaskars biologiska mångfald, den fantastiska regnskogen på Borneo och pandan i Kina, mm. Intresse för problemlösning är något man har nytta av i hans arbete.
– Jag var i Kongo, i ett stort skyddat naturområde med en massa häftiga arter som skogselefant och sällsynta gorillor. Dessvärre finns det också rebellgrupper i skogen. De finansierade sin verksamhet med att bryta guld. Vi hade alltså över 10 000 illegala guldgrävare som sköt och åt upp gorillorna vi försökte skydda.

Det hade funnits 20 000 djur, nu var det 3000 kvar. Rebellerna låg i ständig strid med parkvakterna och ställde till stor förödelse – det såg miserabelt ut där de for fram. Vi kunde inte kasta ut dem, konstaterar Allan Carlsson. Vad krävdes för en ändring?
– Jag diskuterade med chefen för naturområdet. Han hade funderat mycket på detta och sa ”Detta är inte ”Mission impossible”, men väl ”Mission difficult”… Lösningen blev att erbjuda rebellerna andra områden att leta guld i, utanför det skyddade reservatet.
– Vi inledde en dialog och ryktet har nu börjat sprida sig om andra bra platser. Vi håller på att få bort dem från skogen, som återhämtar sig.

Det finns guld på många platser i Kongo, som är mycket rikt på mineraler, bl a coltan, som elektronikindustrin hett begär – med blodiga konflikter som följd. Ett annat dilemma uppstod i nationalparken Virunga, också i Kongo.
– Den är helt unik, det slår allt, så vackert.

Det nya problemet stavades olja. Ett brittiskt oljebolag hade i strid med bestämmelserna skaffat tillstånd att provborra.
– Det heter att oljeborrningen inte kommer att påverka miljön. Tillstånden beror på korruption, säger Allan Carlsson lakoniskt.
Här var rebeller på sätt och vis till nytta. De snodde den första leveransen borrningsmaterial och bolaget drog öronen åt sig.
– Det var ett Londonbaserat företag, känsligt för publicitet. Hur kunde de borra olja i ett världsarv där det är förbjudet enligt internationell rätt, blev den obekväma frågan.
WWF tampas alltså med att rädda noshörningar, elefanter, pandor, tigrar och gorillor mm innan det är för sent.
– Noshörningarna – där har vi inte lyckats, men vi har inte gett upp. De flesta finns i Sydafrika, som har stora problem med tjuvjakt, en lukrativ verksamhet.

Hornet betingar ett högre pris än guld. De enorma intäkterna finansierar internationell brottslighet och terrorism, bl a bedöms terrorgruppen Al Shabaab få uppåt 40 procent av sina intäkter från illegal elfenbensjakt. Handeln drivs av efterfrågan i Kina, Vietnam och Thailand där nyrika pryder sig med elfenben.
– Unga män dricker avkok på noshörningshorn, som sägs vara potenshöjande, vilket är bullshit. Det finns en koppling till den utbredda prostitutionen. Turisterna bidrar till problemen, var fjärde svensk turist kan tänka sig att ha prydnader av elfenben hemma och svenska auktionshus handlar med föremålen. WWF investerar massivt i ökat skydd, berättar han.
– I t ex Masai Mara har vi satt spårsändare i alla vuxna noshörningars horn. Vakterna kan se exakt var djuren är. Om de närmar sig en by åker vakterna dit, säger att en noshörning finns i trakten, för att visa att de har koll och försöker schasa iväg den. Vi försöker också flytta djur till platser där de är säkra.

Parkvakternas arbetsmiljö är mycket riskabel, Allan Carlsson har följt med patrullerna och kallar det ”gängkrig av värsta slag”. Förutom att övervaka djuren, ta bort förgiftade spikar och snaror etc kan de hamna i strid med de beväpnade ligorna.
– Vi förser parkvakter med utrustning och utbildning tex, GPS, kikare, kommunikationsutrustning av bästa slag mm. Bättre går det numera i Selous, ett viltreservat i södra Tanzania.
Allan Carlsson är uppvuxen i landet och talar språket flytande.
– Vi gick i god tro. Så 2010 började vi se unga män med motorcykel, de fingrade på mobiltelefoner, trots att det saknas täckning. Vi hörde med myndigheterna om var de nya inkomsterna kom ifrån. De föreslog: Kanske hade skörden varit extra bra?

Allan Carlsson berättar hur han skämtade lite med männen och frågade. Ingen ville säga något.
– Så vi beslutade oss för att räkna elefanterna. Det visade sig att de senaste fem åren hade man skjutit 8000 per år, mitt för näsan på oss. Reaktionen är ju att bli fly förbannad. I Tanzania finns talesättet, att ”lägga fisken på bordet”, för stanken märks ändå om fisken ligger under bordet och ruttnar.
Men i det här jobbet gäller det att tänka taktiskt.
– Vi pratade med myndigheterna, som inte kunde förneka vad som hänt. De ville inte att landet skulle pekas ut som Killing fields för elefanter, turismen är viktig. Men om vi kunde hjälpa till att vända mediebilden var man villig att agera.
Man måste alltid se den större bilden, lägga pussel, överlägga och komma fram till vad som är en möjlig väg framåt, förklarar han.
– Man kan inte skydda djur och natur utan att ha goda grannar som får inkomster från hållbar utveckling. Vi hjälpte till att utveckla byskogsbruket, all skog behöver inte skyddas. Intäkterna kommer nu byn till godo. Det minskar intresset för elefantjakt. Vi investerade i parkvakter och utrustning, byggde ut kapaciteten, och satsade på infrastrukturen.

Illegal jakt är inget positivt för byn. Inkomsterna kommer ett fåtal till del.
– Och det för in kriminalitet i områden där sådan knappast existerar.
Han beskriver hur roligt det är att sitta ner med människor, diskutera och äta den traditionella maten.
– Man skämtar och pratar om problem. Jag som är uppvuxen i Tanzania känner mig ju inte riktigt hemma i Sverige. Det är en stor glädje att vara där i jobbet. Jag blir påmind om allt roligt när jag var barn, hur vi fiskade och spelade boll på kvällarna. Känslan från förr kommer tillbaka.
Allan Carlsson reser mycket i tjänsten, och är ute ca fyra månader per år. Det är inte särskilt ansträngande, tycker han.
– Men familjen skulle vilja ha mig hemma mer. Det är viktigt att vara ute på plats och stötta. Jag har ju lite att tillföra, och det är viktigt att plocka hem kunskap om vad som fungerar eller inte gör det. Det är också viktigt att berätta för omvärlden vad vi gör, vi har ett par hundratusen medlemmar i Sverige som stöder vårt arbete.

På hemmaplan i slottet har han ett hundratal kollegor, verksamheten växer.
– Det fungerar bra. Det är väsentligt att ha ordning och reda i organisationen, så att folk kan lita på att det de skänker till oss kommer till rätt sak.
Vad är roligast?
– Jag blir ju barnaglad när något lyckas, som när våra investeringar för bergsgorillorna fungerar. Det går framåt idag.
Bergsgorillan, en av människans närmaste släktingar lever fridsamt familjeliv i ett speciellt skogsområde mellan Kongo, Rwanda och Uganda.
Vad är svårt?
– Jag känner av en inre konflikt. Jag skulle behöva vara på så många platser samtidigt, hos projekten för elefanter, för pandor, mm. Jag känner en otillräcklighet. Men så mycket är roligt att det väger upp det deppiga. Det går inte en ledig dag utan att jag funderar på jobbet. Min familj säger: ”Du är inte närvarande”. Då kanske jag är orolig för hur något går och undrar om jag borde ringa upp. Det här är absolut inget nio till fem-jobb.

En viktig seger att glädjas över är att Kina, som är en av de största marknaderna för elfenben och noshörningshorn, nyss beslutat att förbjuda handeln med elfenben.
– Landet vill spela en roll i världen och inte bli utpekat som miljöbov. Man lyfter nu fram frågan om att skydda den biologiska mångfalden. Vi behöver vinna över fler länder och strypa efterfrågan. Vietnam är fortfarande ett problem, dit går nästan alla illegala noshörningshorn och andra djurprodukter.
EU har trots stark kritik från afrikanska naturvårdare, som påtalar risken att elefanten utrotas, motsatt sig ett förbud för elfenbenshandel. Ett beslut i frågan tas i höst.

Det finns enorma utmaningar, konstaterar Allan Carlsson. Växande ekonomier i Europa och Asien exploaterar Afrika, som globalt är den sista stora råvarureserven.
– Befolkningen här behöver inkomster och en långsiktig lokal utveckling de själva styr över. EU är som alla andra och vill t ex komma över det kustnära fisket. Många av de ekonomiskt starka länderna runt Arabiska viken arrenderar odlingsbar mark i stor skala för att producera mat till sin egen befolkning.
Samtidigt väntas Afrikas invånarantal bli fördubblat till 2050 och matbehovet växer.
– När jag som barn spelade boll i byarna i Tanzania var befolkningen 6-7 miljoner. Nu är de 50 miljoner och det finns inte plats för särskilt många fler. Att ge kvinnor utvecklingsmöjligheter är alltid en god idé. Familjeplanering är en het potatis, flera av länderna vill ha stora befolkningar. Men de har svårt att föda dem.

Allan Carlsson konstaterar: Det finns inte i hans verktygslåda att göra något åt de här frågorna. Det krävs politiska beslut för hållbar och rättvis utveckling.
– Vi lever utanför naturens gränser och alla förstår nog att vi inte kan fortsätta så här, flyga mer, konsumera mer prylar, osv. Vi lever som man gjorde under det festglada decenniet på 20-talet – och den festen fick ett abrupt slut. Det finns mycket som pekar på att dagens konsumtionskarusell har många likheter med det som hände på 20-talet. Denna gång kommer vi se vittgående globala konsekvenser där förlust av biologisk mångfald är särskilt alarmerande.

Han tillägger: år 2100 riskerar vi att ha förlorat ytterligare en fjärdedel av den biologiska mångfalden.
– Det har vi som mänsklighet inte råd med. Forskare har börjat säga: vi måste skydda över hälften av jordens yta, dvs förvalta uthålligt. Vi kan inte fortsätta överkonsumera jordens resurser. Det är glädjande att även påven klivit fram som miljöaktivist och uppmanar oss att vara rädda om skapelsen.
Tanzania har varit framsynta, de har skyddat 33 procent av landarealen.
– Lyckas vi bevara viltreservaten kommer elefanterna tillbaka. 2050 lever inte jag, men då kommer Tanzania att ha en juvel, och kunna få inkomster från turism och hållbart skogsbruk.

SPARPENGAR TILL SKÖVLING AV REGNSKOG PÅ BORNEO
De tropiska regnskogarna täcker 7 procent av jordens landyta, här finns över hälften av alla jordens arter. Så här beskriver Världsnaturfonden den unika mångfalden på Borneo: ”Regnskogen myllrar av liv. Här lever 13 olika primatarter, totalt 222 däggdjursarter, över 420 fågelarter, 150 olika reptiler, 394 fiskarter samt 15 000 sorter av kända växter, varav 6 000 bara finns här. Man har funnit mer än 700 olika trädarter på ön vilket överstiger de flesta andra länders trädantal.

I denna skog lever orangutanger, elefanter, leoparder, noshörningar och gibbonapor sida vid sida.” En ny rapport Silent approval har uppmärksammat hur sju banker i Sverige (Danske Bank, Handelsbanken, Länsförsäkringar, Nordea, SEB, Skandia och Swedbank) investerar i företag som skövlar regnskog. Enorma ytor avskogas och förvandlas till palmoljeplantager. Människor fråntas mark och försörjning.

– WWF kom tidigt till Borneo, det fanns mycket skog kvar. Det har inte gått så bra, säger Allan Carlsson. Stora företag från bl a Indien och Kina har skaffat tillstånd av regeringen som inte skyddar lokalbefolkningens intressen. De hugger ner djungel, gör pappersmassa, träindustrin tar vissa trädslag. Detta finansierar plantering av oljepalm som snabbt växer upp. På sikt utarmas jorden. WWF m fl verkar för ett mer hållbart jordbruk.

Allan Carlsson berättar om sina erfarenheter från Amazonas:
– Lokalbefolkningen har ett särskild sätt att se skogen. De kunde peka ut vissa träd och säga: Detta är ett moderträd, det får man inte fälla. De menade träd som satte frö och frukter. Andra träd var inte värdefulla. Vi hjälpte till med kontakter med arkitekter och designer som tog fram snygga stilmöbler, som ett sätt att både skydda värdefull skog och skapa en hållbar försörjning lokalt.

// Du&jobbet, Eva Berlin