När Håkan Sandström började som arbetsmiljöinspektör arbetade han mycket tillsammans med en äldre kollega med många år i yrket. Det blev otaliga timmar i bilen. En gång frågade kollegan vilka egenskaper han tyckte var viktigast för en inspektör.

– Jag hade väl olika förslag. Att man skulle vara intresserad av frågorna, att man inte skulle vara rädd för att köra mycket bil och bo på hotell och så vidare. Nej, sade han. Det viktigaste är att du är nyfiken.

Kollegan hade rätt, säger Håkan Sandström när jag träffar honom på Arbetsmiljöverkets kontor i Luleå en av de sista sommardagarna 2016. Hans rum är överlastat av pärmar, papper och böcker. Han är klädd i jeans och tröja, sitter mest tillbakalutad i stolen när vi pratar, ibland fingrande på glasögonen. Han säger, på mjuk norrländska:

– Du vet, jag är 64 nu. Men jag har sagt till min chef att jag gärna fortsätter jobba tills jag är 67. Så länge du är nyfiken och tycker det är roligt vill du jobba på. Jag älskar ju det här jobbet.

Arbetsmiljöinspektörerna är, kan man säga, Arbetsmiljöverkets frontsoldater. Det är inspektörerna som besöker arbetsplatserna och undersöker om reglerna följs. Ibland ingår besöken i planerade tillsynskampanjer. Ibland handlar det om mer akuta utryckningar, när någon har anmält missförhållanden eller när det har hänt en allvarlig olycka.

Det är utifrån inspektionerna som Arbetsmiljöverket ställer krav på åtgärder, förelägger arbetsgivaren att inom viss tid åtgärda problem, och i vissa fall förbjuder visst arbete intill dess att risker åtgärdats. Håkan Sandström blev arbetsmiljöinspektör 2001, med placering på Luleåkontoret där tio inspektörer ska bevaka Norrbottens arbetsliv. Bakom sig hade han en lång arbetslivserfarenhet och ett stort intresse för arbetsmiljöfrågor.

Han växte upp i ett arbetarhem i Kiruna. Pappan var lokförare och mamman hemmafru. Efter skolan och lumpen började han likt så många andra jobba på LKAB – under jord, som rasborrare och provtagare. Där blev han kvar i nästan ett decennium.

– Som rasborrare borrar man solfjäderskransar i berget. Sedan fyller man dem med sprängmedel och spränger ner ett ras. Idag använder man robotar. Men då var det ett riktigt tufft jobb. Du satt i en öppen maskin med tak. Var mycket nära döden en gång, när jag fick ett ras över maskinen. Det var 123 decibel, dieselångor och radongas. Man var ung, och såg inte de allvarliga riskerna fullt ut.

Men arbetskamraterna var underbara och han såg resultatet av jobbet, kunde gå hem på kvällen och veta att han borrat sig ett visst antal meter genom berget och känna sig nöjd. Han fick sitt första barn, gifte sig och började ställa sig in på ett traditionellt Kirunaliv med familj och arbete i gruvan.

1983 hamnade LKAB i tillfällig kris. Det blev uppsägningar. Håkan Sandström nappade på erbjudandet att lämna med avgångsvederlag, och bestämde sig till sist för att uppfylla en gammal dröm – att utbilda sig till socionom.

1987 var Håkan Sandström färdig med studierna. Han fick jobb som personalkonsulent på I 22, Lapplands jägarregemente. Där blev han kvar i 13 år. Arbetsmiljöfrågorna låg på hans bord, liksom uppdraget att utbilda förtroendemän och skyddsassistenter bland dem som gjorde lumpen. Han beskriver det som 13 fantastiska år, där han lärde sig mycket om såväl ledarskap som förebyggande arbetsmiljöarbete.

En av sakerna han tog itu med var att förbättra tillbudsrapporteringen. Enligt lagen ska alla allvarliga olyckstillbud anmälas till Arbetsmiljöverket, men få saker slarvas det lika mycket med som detta. Förutom regelbrotten, innebär slarvet dessutom att arbetsgivaren går miste om ett bra verktyg för att kartlägga var riskerna i arbetsmiljön är som störst.

– Så vi införde tydliga rutiner, informerade och utbildade anställda och värnpliktiga, och antalet anmälda tillbud steg drastiskt, från 50-60 om året till över 500. Så en morgon lyssnar jag på nyheterna. Där har de granskat antalet skadeanmälningar från olika arbetsplatser. Vinkeln blir att Lapplands jägarregemente har sämsta arbetsmiljön i hela landet (skratt).

År 2000 lades regementet ner. Förutom att vara arbetsmiljöhandläggare var Håkan Sandström dessutom fackordförande. Han hade skaffat sig en vana att förhandla och driva frågor. Efter ett kortare mellanspel på F 21, fick han reda på att Arbetsmiljöverket sökte två inspektörer till Luleåkontoret. Han sökte och fick en av tjänsterna, och har aldrig ångrat sig.

– Det är så oerhört intressant och givande. Jag har en enorm frihet. Utifrån den årsplanering vi gör med chefen, lägger jag upp det mesta av jobbet själv. Och så vet jag att vi gör nytta. Jag har ett viktigt arbete.

Han kan samtidigt bli frustrerad över att de inte hinner inspektera fler arbetsplatser än de gör. Under en lång rad år har antalet inspektörer skurits ner. Nyligen var de nere på sju i Luleå (från att som mest ha varit 18). Nu sker det en nysatsning, och tre nya inspektörer är under inskolning. Men det säger sig självt att prioriteringarna blir hårda, alltför hårda, när de är tio anställda som ska bevaka hela Norrbottens arbetsliv. Utrymmet för specialisering är litet. Här måste inspektörerna vara beredda att inspektera alla möjliga arbetsmiljöer.

Inspektionerna är grunden i arbetet. Ibland handlar det om ett arbetsplatsbesök utan förvarning, som några dagar innan vi träffas.

– Det var på ett bygge. Kom tips från en anonym och enträgen person om att det förelåg akuta fallrisker. Jag åkte dit och kunde konstatera att tipset stämde. Bland annat klev anställda direkt från en saxplattform över till taket, utan några skyddsanordningar alls. I sådana lägen ringer vi inte alltid i förväg. Det blev ett omedelbart förbud och krav på att åtgärda riskerna.

Just fallrisker är en av de vanligaste bristerna som uppdagas när arbetsmiljöinspektörer besöker byggen, säger han. Problemen finns oftast bland underentreprenörer, och han tycker att byggherrar och stora byggföretag borde kontrollera sina entreprenadkedjor bättre och ge dem mer tid på sig för att utföra sina jobb.

Men oftast föregås inspektionerna av omfattande förberedelser. Arbetsmiljöverketket genomför regelbundet landsomfattande kampanjer, där vissa branscher inspekteras.

– För fem-sex år sedan bestämde Arbetsmiljöverket att det var dags att inspektera jordbruk. Det är tyvärr en eftersatt bransch hos oss, vi har inte alltid prioriterat den genom åren. Vilket är olyckligt eftersom där sker många allvarliga olyckor. Luleåkontoret var underbemannat just då. Jag kan hoppa på det, sa jag. Jag fick en snabb inskolning. Sedan åkte vi ut till alla gårdar i länet.

I sådana här lägen förvarnas de som ska inspekteras. Ändå hittar Håkan Sandström och hans kollegor ofta brister. Så var det onekligen den här gången.

– Ta gödselbrunnarna. Jag stod med en bonde uppe i Älvsbyn. Jag sa: ”du har ju inte stängslat in den här brunnen, jag kommer att ställa ett krav”. ”Men det är ingen som går i närheten”, sa han. ”Men”, sa jag, ”det här är ju en öppen mark. På vintern kan det komma en snöskoteråkare som kör fel, och då är det snötäcke och bara en tunn skorpa is och snö på brunnen, på grund av värmen. Kommer han ut där så drunknar han, och det går fort.” Bonden var skitförbannad, men han blev tvungen att sätta upp ett stängsel.

Andra inspektioner kan se helt annorlunda ut. Den senaste tiden har Håkan Sandström arbetat mycket med tillsyn bland socialsekreterare. Där är arbetsbelastningen ofta hård. Han berättar om en typisk sådan inspektion, i en Norrbottenskommun.

– Vi är hela tiden två inspektörer. Vi möter först politiker och höga förvaltningschefer som är ansvariga. Sedan går vi in i gruppsamtal. Vi lovar anonymitet. Det brukar bli öppna diskussioner, och konkreta saker som kommer fram. Människor brukar ha högt förtroende för Arbetsmiljöverket.

Efter gruppsamtalen går inspektörerna tillbaka till chefer och skyddsombud för återrapportering. Håkan Sandström brukar först fråga dem: ”Vad tror ni vi har fått fram, vad tror ni de har sagt.”

– Och i det här fallet blev det ju som så, att de sa att de upplever nog att vi har för lite folk och svårt att få tag i vikarier och hög arbetsbelastning. De var medvetna om problemen. Det var bara att gå vidare.

Han är orolig över utvecklingen på den psykosociala fronten, inte minst bland offentliga sektorns personal.

– Om du tittar på poliser, sjuksköterskor, socionomer, lärare och många andra, har de administrativa kraven ökat något så enormt. Vi var på en större klinik på ett sjukhus förra veckan. Vi frågade första linjens chefer hur mycket de jobbade med administration. Det tar 75 procent av tiden, sa de. Och de har väldigt lite annan personal som hjälper dem. Den personalen är bortskalad.

Inom det som brukar kallas för vård-skola-omsorg ser han slimmade organisationer över hela fältet. Lärar-, sjuksköterske- och undersköterskebrist skapar akuta svårigheter med bemanning. Ett allmänt hårdare samhällsklimat får till följd att fler utsätts för våld och hot på jobbet. Han har de senaste åren varit med om att utfärda flera krav som gått ut på att arbetsgivarna måste göra bättre undersökningar och riskbedömningar av för hög arbetsbelastning. Han är särskilt nöjd med ett ärende som gällde arbetsbelastningen bland de anställda på individ- och familjeomsorgen i en av Norrbottens största kommuner.

– Kommunen överklagade, men vi vann i två domstolar. Nu ska de göra riskbedömningar när det gäller arbetsbelastningen för varje enskild individ. Vi skapade ett prejudikat för andra att ta fasta på.

Men han tror att samhället snart måste bestämma sig för hur de här verksamheterna ska få tillräckliga resurser.

– Min personliga uppfattning är ju att alla skattesänkningarna fått avgörande genomslag. Får vi inte till stånd någon slags omfördelning, är vi på väg mot en katastrof för arbetsmiljön i många yrken.

Han tycker att den dåliga resursfördelningen märks extra tydligt när man ser på kvinnligt respektive manligt dominerade arbetsplatser, och säger att genusperspektivet blivit allt viktigare för honom.

– Man ser samma mönster i nästan alla kommuner. De som jobbar på tekniska förvaltningarna sitter med alla ess på hand. Där har de förutsättningarna, och bra resurser. Cheferna har i regel bara 10-15 anställda under sig. Men gå till hemtjänsten, så finner du sparbetingen och chefer som har 30-45 anställda att arbetsleda.

En annan sak som bekymrar Håkan Sandström är att den fackliga anslutningen minskar, och därmed även antalet skyddsombud.

– Vi ser ju färre, och tystare, skyddsombud sedan lång tid. Och det är illavarslande. För oss är skyddsombuden oerhört viktiga, att de finns och att de får rätt utbildning. Det är ju ofta genom dem vi får reda på hur det står till på en arbetsplats.

För Håkan Sandström vill veta mer. Han saknar inte arbetsuppgifter, men den där nyfikenheten som kollegan betonade i bilen för många år sedan, den har han kvar. Alltför många människor far illa på jobbet. Det går att göra något åt saken.

//Du&jobbet, Jonas Fogelqvist