Stefan Lundberg har arbetat 35 år inom rättsväsendet. Sedan 1998 har han jobbat på den då nybildade Ekobrottsmyndigheten. Större delen av tiden har han varit chefsåklagare men sedan 2013 har han haft en strategisk tjänst i det förebyggande arbetet mot ekobrott.

Sedan sju år tillbaka är han också fackligt engagerad för Saco och skyddsombud på myndighetens huvudkontor i Stockholm. I grunden trivs han i rollen som skyddsombud. 

– Det är ett spännande och viktigt uppdrag och jag gillar att vara med att påverka en verksamhet, säger han.

Han upplever inte heller att det fattas tid för att sköta uppdraget. Men ändå funderar han på att lämna rollen som skyddsombud. För Stefan Lundberg handlar svårigheten om den förvirring och osäkerhet hans olika roller kan skapa.

– Om jag för fram kritik, exempelvis mot arbetsgivaren, i vilken egenskap talar jag? Är det som medarbetare, facklig eller skyddsombud?

Vi träffas på Ekobrottsmyndighetens kontor på Kungsholmen i centrala Stockholm. Stefan Lundberg berättar om en problematik som han tror att många andra skyddsombud också upplever. Han illustrerar dilemmat med låtsashattar han under intervjun tar på och av huvudet, en hatt för varje roll.

– I den bästa av världar finns det en tydlighet gällande vilken roll man talar i. Men verkligheten ser inte ut så, och det kan leda till missförstånd.

Stefan Lundberg poängterar också att missförstånden ofta är just missförstånd, och inte illvilliga tolkningar från arbetsgivaren. Rollförvirringen ställer till det för både skyddsombud och arbetsgivare, menar han.

På Ekobrottsmyndigheten sker det formella skyddsombudsarbetet genom lokala och en central arbetsmiljökommitté. Dessa möten sker dock relativt sällan och Stefan Lundberg menar att det är svårt att veta till vem man ska vända sig, och hur man ska agera, när det dyker upp arbetsmiljöfrågor mellan mötena.

– Hur ska ett skyddsombud agera i praktiken? Det står inte någonstans, det finns inga sådana riktlinjer, säger Stefan Lundberg samtidigt som han bläddrar i en skrivelse om hur det systematiska arbetsmiljöarbetet på myndigheten ska bedrivas. ”Lokala skyddsombud bevakar arbetsmiljöarbetet för alla medarbetare”, står det i riktlinjerna.

Inte mycket till stöd för hur man ska agera, menar han.

– Här måste det finnas ett tydligt regelverk för hur kommunikationen ska gå till i vardagen.

Ett tänkbart problem med rollförvirringen som Stefan Lundberg tar upp är att kritiska skyddsombud kan ”straffas” med sådant som lägre löneökningar och uteblivna befordringar – även om kritiken är framförd just i egenskap av skyddsombud. Det är helt enkelt förenat med vissa risker att ha uppdraget, menar Stefan Lundberg.

Han tar också upp ett medborgarperspektiv på frågan. Invånarna i Sverige, som finansierar myndigheter genom skatten, bör kunna förvänta sig arbetsplatser där man är på tårna för att skapa bästa möjliga arbetssätt och -metoder. Och för att uppnå det måste det vara högt i tak och att skyddsombuds, fackliga ombuds och medarbetares synpunkter ses som tillgångar, anser Stefan Lundberg.

När det gäller arbetsmiljön på Ekobrottsmyndigheten är det sällan problem kring den fysiska miljön. Frågor som kontorets utformning, ergonomi och belysning är ofta okontroversiella frågor som löses i samverkan mellan anställda, skyddsombud och arbetsgivare. Inte heller en tidigare verksamhetsflytt orsakade några större bekymmer.

Utmaningarna finns i stället i de psykosociala frågorna, menar Stefan Lundberg.

– Om det handlar om frågor kring sådant som ledarskapet, tystnadskultur eller om man tycker att det är lågt i tak, då finns det rent generellt en annan känslighet.

Både i rollen som skyddsombud, och tidigare i rollen som chef, har Stefan Lundberg arbetat för att utveckla de verksamheter han jobbat i. Men nu överväger han alltså om han ska lämna sin roll.

– På många arbetsplatser är det förenat med risker att ha sådana här uppdrag. Det är tråkigt, för om det inte fungerar väl kommer det att bli svårt att rekrytera, både till skyddsombud och fackliga uppdrag.

//OSCAR MAGNUSSON, Du&jobbet